I januari 2024 röstade Stortinget ja till att öppna upp för gruvdrift på djuphavsbotten längst ut på Norges kontinentalsockel. I områden på många tusen meters djup vill förespråkarna utvinna de mineraler som de menar är vitala för omställningen till ett fossilfritt samhälle. Avgörandet i Stortinget nåddes trots kritik från över hundra EU-parlamentariker och flera expertutlåtanden som ifrågasatte grundvalen för beslutet – det fortfarande råder stor okunskap kring hur ekosystem och djur i haven skulle påverkas av sådan gruvdrift.

Det högljudda motståndet mot det norska vägvalet till trots förblir djuphaven allt som oftast obskyra: i den bredare offentligheten behandlas de sällan som de politiserade områden de faktiskt är. Genom historien har havens djup – deras tusentals meter av mörker, kyla och tillintetgörande tryck – främst blivit förknippade med det okända, det som helt eller delvis befinner sig bortom den ordnade, beboliga och farbara världen.

Liksom tidigare episoder ur djuphavens historia ger det norska beslutet om djuphavsgruvdrift oss dock goda grunder att behandla vår världs allra djupaste delar som platser där mycket står på spel, både ekologiskt och politiskt.

Havet mellan kaos och ordning

Redan i den babyloniska skapelsemyten Enuma elish och i forntida egyptiska myter framträder idéer om ett ursprungligt hav som det kaos och intet ur vilket världen kan skapas. Så också i Gamla testamentets skapelseberättelse: Guds ande svävar över det som i Septuaginta, den äldsta bevarade grekiska översättningen från hebreiskan, blivit abyssos – ”det som saknar botten”. Själva himlavalvet skapas ur detta urskillningslösa vatten – ”Varde mitt i vattnet ett valv som skiljer vatten från vatten”, säger Gud.

Djuphaven har alltid tilldragit sig människors fantasier, rädslor och förhoppningar, om än på olika vis i olika tider. Människans upplevelse av havets ogenomträngliga djup tycks tidigt ha dragit in djuphavet i en existentiell metaforik för människans själsliga längtan; i Bibelns 42:a psalm står att läsa att ”Djup ropar på djup / vid dånet av dina vattenfall. / Alla dina svallande böljor / går fram över mig.”

Under de senaste tvåhundra åren har djuphaven blivit alltmer integrerade i en naturvetenskaplig förståelsehorisont och ordnade i regioner, beståndsdelar och processer. Det betyder dock inte att deras mytiska karaktär har upphävts; snarare transformerades den.

Under mitten av 1800-talet utgjorde havsdjupen en spelplan där nationalstater kunde projicera stolthet och iscensätta imperium, ofta genom vetenskapliga expeditioner. När de första transatlantiska telegrafkablarna, isolerade med gummi från de brittiska kolonierna, nedlades under 1850- och 60-talen firades detta som en triumf av globalisering och omedelbar kommunikation.

Samtidigt visade utforskningar med trålnät att det fanns livsformer på flera tusen meters djup. Skräcken för avgrunden fanns kvar, men artikulerades i en sammanvävning med nyfikenhet och förundran. I romantikens litteratur förknippades havet ofta med det sublima, den estetiska erfarenheten av något som på samma gång är skräckinjagande och tilldragande, som i Edgar Allan Poes novell “A Descent into the Maelstrom” från 1841 och Herman Melvilles Moby-Dick från 1851.

Ekologi, resursutopier, och havsrättskonventionens politisk-ekonomiska struktur

Vår samtids drömmar om att bryta djuphavens bottenområden är inte nya. Också åren efter andra världskriget var en tid för framtidsvisioner och utopier. Flera nationer gjorde då anspråk på den suveräna rätten att exploatera havsbottenområden långt ut från deras respektive landterritorier, i jakt på oljetillgångar och mineraler.

Nu blossade också intresset för livet i djuphaven upp med ny kraft. Den danska Galatheaexpeditionen 1950-52, och dessförinnan den svenska Albatrossexpeditionen 1947-48, försköt gränserna för var liv kunde existera – också på den djupaste av bottnar fanns intrikata ekosystem.

Galatheas chefszoolog Anton Bruun skulle under åren av det omfattande arbete som följde på expeditionen befästa begreppet ”den hadala zonen” för de djup som framför allt bestod av raviner i berggrunden. Måhända var han inspirerad av den amerikanske naturalisten William Beebe som 1934 bemannade sin ”batysfär” och dök till rekorddjupet 923 meter. Via länk till radionätverket NBC beskrev Beebe de fantastiska varelser som lyste upp en plats som annars varit ”lika mörk som Hades.”

Idag benämns områden mellan 4000-6000 meters djup den abyssala zonen; vid större djup än så tar den hadala zonen vid. Så lever det mytiska och religiösa språket för det utan skillnad kvar i själva de begrepp som ska göra havsdjupens olika nivåer distinkta och begripliga.

Den ökande kunskapen om djuphavsbotten var en faktor i den resursutopiska diskussion som fortsatte att frodas under 1960- och 70-talen. Nu cirkulerade uppfattningar om att havsbotten utgjorde en möjlighet för världssamfundet att göra bot för kolonialismens orättvisor genom en välreglerad extraktions- och fördelningspolitik.

 Som Cambridgeprofessorn i internationell rätt Surabhi Ranganathan har visat trollades detta ideal bort under de diplomatiska och juridiska förhandlingar som ledde fram till Förenta nationernas havsrättskonvention. Flera av de redan välbemedlade nationerna verkade för att säkerställa ett lagverk kring havsbotten under internationellt vatten som främst har gynnat ett fåtal stater och aktörer, och som huvudsakligen haft funktionen att möjliggöra prospektering och gruvbrytning.

 Idag innebär klimatförändringarna nya utmaningar och hot, och som bekant är dessa ojämlikt fördelade mellan rika och fattiga länder, en obalans som av allt att döma kommer att accentueras ytterligare i takt med att klimatkrisen eskalerar. Det är då viktigt att betänka att denna asymmetri åtminstone i viss mån är ett resultat av FN:s legala förhandlingar om vad djuphavsbotten skulle vara.

Djuphavets politiska dimension och historisering som anspråk

Frågan om rättvisa bör också hållas levande i samtida förhandlingar om djuphavet, påpekar Ranganathan. Diskussionerna kan inte bara handla om huruvida havbotten ska brytas eller inte, utan måste förankras i en bredare analys och ett demokratiskt samtal om havsbottenbrytningens politisk-ekonomiska och juridiska ramverk.

 En del i ett sådant arbete med själva ramarna för hur vi tänker om djuphavets resurser och ekologier kan utgöras av historisk analys. Det råder fortsatt ett underskott av historiska perspektiv i frågor om havet. Djuphavens avgrund bör inte förstås som en allmän och naturlig avgrund, utan som politisk och historiskt betingad.

 Som ett korrektiv till svepande, existentiellt klingande idéer om ett hav och ett universellt vi som står inför en historiens avgrund, riktar den historiserande blicken i stället sitt fokus mot skillnader, mot de konflikter och förhandlingar som återverkar på samtiden. På detta vis kan vi göra anspråk på djuphavens politiska dimension i en tid av brutala samtidigheter, där vissa människor kan färdas i farkoster i djupen mot de framtider de drömmer om medan människor på flykt måste rädda sina öppna båtar från att sjunka under en mörknande himmel.

Frågan om djuphavsbrytning på den norska kontinentalsockeln är långt ifrån avgjord. I budgetförhandlingarna för 2025 fick Socialistisk Venstreparti igenom sitt krav om ett stopp för tillståndsutdelningar under hela 2025; i statsbudgetförslaget för 2026 ger regeringen 165 miljoner kronor till undersökningar av olja och mineraler i havsbotten. Bortom föreställningar om en mystisk avgrund fortsätter politiken, i en eller annan form. Fler av oss borde ge oss in i den.