Av Mari Keränen

Hur kan man rädda ett hotat språk som inte har en skriftspråknorm från förut? Utvecklingen av den kvenska skriftspråknormen börjades i slutet av 2000-talet, när kvenska blev erkänt som ett självständigt språk i 2005. Tidigare har man undervisat standardfinska till kvener, och när språket fick en officiell status i Norge kunde man äntligen börja arbeta för en skriftspråknorm. En norm som är en nödvändighet, när ett hotat språk behöver språkbevaring och revitalisering.

Kvener och det kvenska språket

Kvener är en national minoritet i Norge, såsom judar, romer, romani och skogsfinnar. Samer är ett urfolk med starkare skydd i lagstiftning när det gäller bevarande av språk, kultur och traditionella näringar. Skillnaden mellan kvener och finnar ligger i historiska faktorer. På 1990-talet fastslogs det att som nationala minoriteter definieras de minoriteter som kan bevisas att ha vistats långvarigt i Norge, närmare bestämt minst 100 år. Gamla skatteböcker visar att kvener har bott i Nordnorge sedan 1500-talet, som ett resultat av immigration från Sverige-Finland. På 1700-1800-talen uppstod det flera immigrationsvågor från Sverige-Finland. Den andra finskbesläktade minoriteten skogsfinnar har däremot flyttat till Norge från Savolax och Mellersta Finland till mellersta Norge och mellersta Sverige på 1500-1600-talet. (Niemi 1994, 2005)

En del avkomlingar av de finska invandrare identifierar sig hellre som finskættede norrmen eller norskfinner hellre än kvener. Men många av dem – kanske de flesta – har en fleretnisk bakgrund eller identitet, därför att områden som kvener har traditionellt bebott har haft både norsk och samisk befolkning. Nuförtiden befolkar de flesta kvenerna som har bevarat sitt språk Nord-Troms och vissa delar av Finnmark.

Kvenska är ett finsk-ugriskt språk som talas i Nordnorge av cirka 10 000 människor (Rasmussen 2004–2005).  Språket är närt besläktat med meänkieli i Tornedalen och de nordfinska dialekterna. Kvenska har också flera dialekter. Man har diskuterad länge om kvenska är ett språk eller en finsk dialekt.  Efter ratifikation av den europeiska minoritetsspråkpakten European Charter for Regional or Minority Languages, eller kortare ECRML, i 1998 fick Norge begäran från den Europeiska Kommissionen att beskriva och bestämma närmare om kvenska är ett avskilt språk eller en dialekt. Språkpakten gäller de samiska språken som talas i Norge, två romanispråk och kvenska/finska. Redan definitionen av språket i språkpakten, kvenska/finska, uppvisar att situationen för språkets status var inte klar. Efter professor Kenneth Hyltenstams utredning i 2003 och en offentlig behandling ledd av Kultur- og kirkedepartementet i Norge erkändes kvenska som ett språk i april 2005.

Ett hotat språk?

Med hjälp av vilken som helst modell för mätning av språkets vitalitet kan man påstå att kvenska är ett allvarligt hotat språk. Dess talare är till största delen äldre generationer än föräldrar till skolbarn och ungdomar (Lane 2011). För att behärska ett språk, behöver man olika sammanhäng där språket kan lyssnas eller läsas, till exempel litteratur och media. Det finns litteratur som är skriven på kvenska, en kvensk tidning, Ruijan Kaiku, som kommer ut på tre språk (kvenska, finska och norska) ungefär en gång i månaden, och en finsk-kvensk nyhetssändning i 12 minuter per vecka. Det är inte bara otillräcklig finansiering som utgör ett hinder, men också brist på språkkunniga människor som kunde producera olika typer av material på kvenska. Inte minst har man ett stort behov för kvensklärarna.

Det kvenska skriftspråket

Såsom många språk som har eller har haft en oofficiell status, har kvenska varit primärt ett muntligt språk för många kvener. Efter kvenska fick sin officiella status i 2005, upprättades först det kvenska språkrådet Kieliraati i 2007 och Kielitinka (Kvensk språkting) i 2008. Språkrådet presenterade alternativ i kvensk grammatik, baserade på olika dialekter, till kvenska språkbrukare i språktinget, som tog beslut om vilka former, ord och dialektformer osv. som godkännas till språknormen. Senare har man avstått språktinget och satt ihop arbeten av båda organ. Dessa två språkorgans främsta mål var och är att skapa ett skriftspråk för läroböcker och undervisningsmaterial (Söderholm 2006, Andreassen 2007). Huvudidén bakom det nya skriftspråket är att det finns en enhetlig skriftlig språknorm för dem som bereder undervisningsmaterial och publicerar officiellt på kvenska, t.ex. Kvensk institutt som har sin webbsida både på norska och på kvenska. Var och en språkbrukare får skriva språket som de vill. Det betyder att de som behärskar kvenska kan skriva med t.ex. de dialektala särdrag som man har lärt sig genom det talade kvenska språket, även om de avviker sig från kvenska skriftspråkstandarden eller språkstandarden i läroböcker. Med andra ord är det nyskapade skriftspråket framför allt ett verktyg för språkbevarande, och man vill uppmuntra språkbrukare skriva sitt språk genom en relativt hög acceptabilitet till variation.

Kvenskans framtid

Att kvenskan erkändes som ett språk lyfte dess värde inte bara i språksamfundets ögon men också i deras ögon som är utanför det kvenska samfundet. Intresset för det delvis förlorade språket är stor, och språkkurser organiseras på Universitetet i Tromsø och hos kveninstitutioner och -föreningar. Kvenorganisationer arrangerar också “introduktionskurser” i kvenskt språk och kultur till lärarna som arbetar i daghem och i skolor på de områdena där kvenska fortsättningsvis talas. Lärarna får en snabbkurs där man lär sig till exempel uttala kvenska, vilket möjliggör bland annat högläsning av barnlitteratur i daghemmen och i skolorna.

Kvenerna har levt länge som föremål till konsekvent assimilationspolitik, och de har genomgått ett språkbyte i alla byar där kvenska har talats aktivt, som sist i Børselv och i Bugøynes.  För att språket skulle stanna levande och bli starkare i framtiden behöver man mera lärare och språkkunniga för skapande av alla slags material i kvenska. Barnböcker och litteratur överhuvudtaget, tidningar, radiosändningar, vad som helst som man kan bruka i det dagliga livet utan större besvär. Man borde uppskatta det nyskapade skriftspråket som en viktig resurs till språksamfundet, också för dem som står utanför själva kvensamfundet. Man skall inte ta sitt språk, talat eller skrivet, som en självklarhet.

Mera information om kvener och kvenska kan läsas på Kvensk institutts webbsida.

Källor:

Andreassen, Irene. 2007. Et nytt skriftspråk blir till. Om arbeidet med et kvensk skrifspråk. Språknytt nr. 3/2007.

Lane, Pia. 2011. The Birth of the Kven language in Norway: emancipation through state recognition. I: International Journal of the Sociology of Language (209) 2011. 57–74.

Niemi Einar. 1994. Kvenene og staten – et historisk riss. I: Anne Torekoven Strøm (red.), Kvenene – en glemt minoritet?, 13–29. Tromsø: Universitetet i Tromsø/Tromsø Museum.

Niemi, Einar. 2005. Nasjonale minoriteter – en oppfinnelse? Om Europarådets rammekonvesjon for nasjonale minoriteter og Norge. I: Mot rikare mål å trå. Festskrift til Tove Bull. Oslo: Novus Forlag.

Rasmussen, Torkel. 2004–2005. Hvor mange kan finsk og kvensk i Nord-Norge? I: Arina – Nordisk tidsskrift for kvensk forskning. Nr. 1/2004–2005. 48–54.

Söderholm, Eira. 2006. Kainun kielen systematiseeraaminen. I: Hanna-Kaisa Holmi & Helena Sulkala (red.), Tutkielmia vähemmistökielistä Jäämereltä Liivinrantaan. Vähemmistökielten tutkimus- ja koulutusverkoston raportti VI. Studia humaniora ouluensia 2, 34–48. Helsinki: Gummerus Kirjapaino Oy.