Språkdödsdiagnoser och jakten efter de "sista talarna" – utfordringar och etiskt ansvar inom minoritetsspråkforskning

Denne artikkelen er over ti år gammel og kan inneholde utdatert informasjon.

@img:1:right:size=medium@ Elisabeth Scheller. Foto: Peter Steggo.

Av Elisabeth Scheller

Hotade språk och kulturer är lönsamma. Projekt startas, nätverk grundas, lingvister och antropologer försöker vara på plats när ett språk eller en kultur “dör ut” eller ska revitaliseras (återupplevas). Särskilt inom språkdokumentationen finns forskningsmedel att hämta för att dokumentera språk som hotas av att försvinna.

Exakta tal som avgör språks ”vitalitet”

Organisationer som UNESCO och Ethnologue, undersökningar och forskningsrapporter presenterar gärna exakta siffror av språkutövare och delar in världens språk i olika vitalitetskategorier – allt från “tryggt” till “utdött”.  Hittar man inte sitt språk i dessa kataloger, så är risken stor att det är “dött”…

Men hur exakt kan vi egentligen veta hur många talare ett språk har? Vilka språkkunskaper ska en person ha för att kunna definieras som ett språks talare?  Är ett språk med flera tusen talare automatiskt tryggt? Och betyder ett lågt antal talare att språket är på väg att dö ut? Detta är spörsmål som självklart inte kan besvaras i ett blogginlägg, men som forskare, politiker och journalister lika väl borde ha i bakhuvudet när de yttrar sig om hotade språks situationer och särskilt när de ger prognoser för språks framtid. Användningen av konkreta tal i beskrivningen av språksituationer är problematisk, framför allt i minoritetsspråkssammanhang, där redan en liten felbedömning kan ha allvarliga konsekvenser för ett språks vitalitet, både i teori och praxis.

Att (fel)bedöma en språksituation

Språkforskaren Nikolai Vakhtin (2001: 264, 265) ger en rad exempel på forskningsrapporter om ur- och minoritetsspråk som har överlevt fram till idag, trots att både etnologer och lingvister, som har besökt dessa språkgrupper i över hundra år, har hävdat att både språken och de tillhörande etniska grupperna kommer att dö ut inom bara en generation (t.ex.: jukagiriska, itelmen, korjakiska). Utan tvivel är språkskiftefenomenet ett globalt problem. Många av världens språk befinner sig i en ytterst prekär situation och är på väg att bytas ut mot dominanta och prestigefulla språk som engelska, spanska, franska, ryska, norska, svenska etc. Trots allt visar realiteten att även om det pågår en kritisk språkbytesprocess, så betyder detta inte nödvändigtvis att språket dör och försvinner för gott.

Ensidig syn på språk

Det råder olika uppfattningar om språks situationer. Redan definitionen av vad ett språk är för något kan skilja sig väsentligt, både forskarna emellan, men likaså mellan forskarna och språksamhällsmedlemmarna (de människor som identifierar sig med språket). När lingvister ser språket först och främst som ett isolerat grammatiskt och strukturellt fenomen och inte tar hänsyn till den sociala, politiska, kulturella, historiska och psykologiska kontexten som språket formas och utvecklas i, ökar risken till felbedömningar betydligt. Problem uppstår också när forskarna ignorerar uppfattningarna som de människor som identifierar sig med det undersökta språket själva har om sitt eget språk och dess vitalitet.

Språkutövarnas (o)synlighet

I minoritetsspråksammanhang syns de flesta språkutövarna inte i samhället, särskilt när språket har en låg status. De flesta människor som använder minoritetsspråket aktivt i vardagslivet är i regel inte engagerade i det sociala, politiska eller kulturella livet, vilket gör dem osynliga, speciellt för utomstående som inte har någon djupare insyn i språksamhället. Även majoriteten av de potentiella språkutövarna (människor med språkkunskaper på olika nivåer men som inte använder språket aktivt) och speciellt den yngre generationen (30-), men likaså människor som har en låg social status (t.ex. psykiskt sjuka, alkoholister, så kallade ”asociala” etc.) samt medlemmar av andra etniska grupper som har kunskaper i det hotade språket, lägger forskarna inte alltid märke till.

Mest synliga i minoritetsspråksammanhang är politiska och kulturella ledare, personer med en hög social status, språkexperter (lärare, språkutövare med högre utbildning, äldre språkutövare som är engagerade i språkvård etc.) samt människor som aktivt jobbar med språkrevitalisering. Forskare som kommer utifrån frestas av att fokusera sitt arbete just på representanterna av denna grupp. De erbjuder sig ofta själva för att vara informanter och kontaktpersoner, de ”känner hela samhället” och berättar för forskaren vem som talar språket och vem som inte gör det samt vem forskaren ska jobba med och vem det ”inte lönar sig att slösa tid på” (se även Evans 2001). När forskaren har bristande språk- och kulturkunskaper och känner sig osäker i den främmande kulturen, då är det bekvämt att förhålla sig till enstaka personer som fungerar som samhällsguider. Styr ”guiderna” fältarbetet för mycket, så riskerar forskaren att få en ensidig och begränsad syn på språksituationen.

Forskaren och språksamhället

Forskarna som ofta kommer utifrån in i ett främmande samhälle har många gånger förutfattade föreställningar om hur språksamhället ser ut, vilket lätt kan påverka forskningsresultaten. Bristande kunskaper om samhällets mekanismer, otillräckliga språkkunskaper samt korta tekniska forskningsbesök utan större intresse för och kontakt med de människor vars språkförhållanden ska undersökas, skapar distans mellan forskarna och ”forskningsobjekten” samt lägger grunden för ytliga undersökningar, vilket är en viktig källa till felbedömningar.

Föreställningen om den objektive forskaren som intar en neutral position i samhället som undersöks, är en gammal myt som inte motsvarar realiteten. Redan när lingvisten visar intresse för ett hotat språk och dyker upp i språksamhället så påverkar detta språkets status, människorna runtomkring och de pågående samhällsprocesserna. Därför är det ytterst viktigt att forskarna alltid kritiskt tänker igenom sin egen roll och på vilket sätt den kan påverka forskningsresultaten samt människorna de jobbar med. Detta gäller även forskare som själva tillhör ur- och minoritetsfolken. Att ha samma etniska bakgrund som de människor man forskar på innebär inga medfödda kunskaper om förhållandena som undersöks och utgör inte heller någon garanti för ett kompetent och etiskt korrekt agerande.

@img:2:center:size=full@ Den amerikanske musiketnologen Frances Densmore spelar in Blackfeet-hövdingen Ninastoko (Mountain Chief) på Smithsonian Institution i 1916. Densmore hade stor respekt för de människor och kulturer hon jobbade med och åtnjöt stort förtroende av de urfolksrepresentanter vars musikkultur hon dokumenterade. (Foto: Bilden er tagen från Wikimedia Commons.)

Ignorering

Felaktiga upplysningar om hotade språks vitalitet kan också bero på ignorering. I den akademiska världen är det rätt prestigefullt att jobba med exotiska utrotningshotade språk, att vara den som förmedlar nyheten om att ett språk har ”dött” eller att jobba med de ”sista levande talarna”. Inte sällan blir hotade språk till katalysatorer för forskare som vill göra en akademisk karriär, få projektfinansiering och ökad status. Spektakulära rubriker och artiklar som bygger på ytligt forskningsarbete tas dessutom gärna upp av massmedia.

Ignorering av att vissa hotade språk fortfarande är i liv och skulle kunna revitaliseras, handlar ibland även om konkurrens mellan olika minoritetsgrupper: Ska man satsa på små språk som skoltsamiska i Norge eller umesamiska i Sverige? Är det inte billigare om umesamerna lär sig sydsamiska och de som vill lära sig skoltsamiska flyttar till Finland? Även om en del forskare utgår ifrån att skoltsamiska och likaså pitesamiska inte är levande i Norge idag (Feist 2010: 19, 20, Vangsnes 2012), så har dock dessa språks aktuella situation inte undersökts. Vi vet inte om det finns personer med kunskaper i pite- och skoltsamiska i Norge idag, eller människor som identifierar sig med dessa språk och som eventuellt önskar att revitalisera dem.

Att fördöma ett språk

Dödsdomarna som forskare, politiker, myndigheter och internationella organisationer uttalar kan påskynda språkbytesprocesser och få negativa social-psykologiska konsekvenser för de människor som identifierar sig med de dödförklarade språken. Språksamhällsmedlemmarna börjar kanske tro att det är omöjligt att ta tillbaka sitt språk och försöker inte ens att initiera revitaliserande åtgärder, potentiella språkutövare aktiverar inte sina kunskaper eller förkastar dem. ”Döda” språk får vanligtvis inget politiskt och institutionellt stöd. Varken pite-, ume- eller akkalasamiska har t.ex. någon plats i den internationella samiska språknämnden eller något inflytande i den samiska språkpolitiken. Teoretiska dödsdomar och pessimistiska prognoser kan snabbt leda till praktiskt fulländade språkskiften. Därför bär forskare, politiker och myndigheter ett stort ansvar när de uttalar sig om hotade språks vitalitet.

Språk dör inte, språk skiftas – även tillbaka

Fler och fler, framförallt sociolingvistiskt orienterade forskare ser idag kritiskt på språkdödsmetaforen. Språkforskaren Jon Todal menar t.ex. att man inte kan tala om språkdöd på samma sätt som man talar om död i biologin. Medan död i biologin är något definitivt som orsakas av naturliga omständigheter, så avgör i den språkliga världen politiska, ekonomiska och personliga omständigheter som skapas av människan, om ett språk används eller inte. Eftersom det alltid är möjligt att ändra dessa omständigheter, är det också alltid möjligt att vända på språkbytesprocessen. Om människor önskar att ta tillbaka sitt språk och om det finns en eller flera personer som har språkkunskaper, eller om språket är dokumenterat, så är det fullt möjligt att revitalisera det (Todal 2008: 127).

@img:3:center:size=full@ "Språk dör inte, språk skiftas – även tillbaka." Foto: Colourbox.com.

Att ta tillbaka språket

Att ta i bruk sina förfäders ”sovande” språk som inte har används under en längre tidsperiod (language reclamation) praktiseras av olika urfolksgrupper i den anglo-amerikanska världen (t.ex. wôpanâak, ohlone och myaamia). I USA och Kanada samarbetar flera akademiska institutioner och forskare med urfolk för att praktiskt revitalisera deras språk (t.ex. University of Victoria, MIT). Det framgångsrika Master-Apprentice Language Learning Program som utarbetades vid University of California i Berkeley i USA, har hjälpt många språk med ytterst få språkutövare att öka både i status och i antalet aktiva talare. I minst 50 timmar per månad i sammanlagt tre år lär en flytande talare (mästaren) ut sitt språk till en elev via gemensamma vardagsaktiviteter där enbart det hotade språket används. Programmet gör det möjligt att med hjälp av bara en talare starta en revitaliseringsprocess som utlöser en kedjereaktion där människor aktiverar sina sovande språkkunskaper eller lär sig att använda språket från scratch.

I Australien, USA och Kanada behöver forskare ansöka hos urfolken om att få bedriva fältarbete i urfolkssamhällena. Genom kontrakt förpliktas forskarna och de inblandade institutionerna att respektera etiska regler och att bidra med forskning som har en praktisk nytta för de samhällen som undersöks (se t.ex.: First Peoples’ Cultural Council). I Europa däremot bedrivs forskning i ur- och minoritetssamhällen fortfarande nästan uteslutande på forskarnas premisser och det råder en allmän uppfattning om att teoretisk forskning automatiskt har en praktisk nytta för de människor det forskas på. Ordböcker och grammatikor som är skrivna för det internationella forskningssamhället, på engelska eller på andra för språksamhället oförståeliga språk, främjar visserligen forskarnas karriär, men har ingen större nytta för språksamhällsmedlemmarna som behöver praktiskt användbart material. Audio- och videoinspelningar samt annat dokumentationsmaterial behöver vara tillgängliga på ett etiskt korrekt sätt och i bearbetad form så att de kan användas i revitaliseringsarbetet.

Inlägget menar inte att alla språkforskare ska bedriva sociolingvistisk revitaliseringsforskning eller agera som språkaktivister. Även teoretisk forskning på språkstruktur och grammatik är viktig och kan ha stor nytta för de samhällen det forskas på. Förutsättningen är dock att forskningen görs tillgänglig för språksamhället och att de människor som identifierar sig med det hotade språket respekteras och aktivt involveras i forskningsarbetet. I denna hänsyn har vi forskare och akademiska institutioner i Europa fortfarande mycket att lära från våra angloamerikanska och australiensiska kollegor.

Källor

Evans, Nicolas 2001: The last speaker is dead – long live the last speaker! I: Newman, Paul, Martha Ratliff (eds.): Linguistic Fieldwork. Cambridge University Press. (s. 250-281)

Hinton, Leanne & Hale, Kenneth (red.) 2008. The green book of language revitalization in practice. Emerald. Bingley UK.

Scheller, Elisabeth 2011. Samisk språkrevitalisering i Ryssland – möjligheter och utmaningar. I: “Norsk og finsk-ugrisk språkkontakt i Norge.” NOA: norsk som andrespråk 1-2011. Universitetet i Tromsø. (s. 86-118).

Todal, Jon, 2008. Når er eit språk forsvunne? Kritiske merknader til språkdødmetaforen. I: (eds.) Lars-Gunnar Larsson and Torbjörn Söder, Váimmus čiegan sániid - I hjärtat gömmer jag orden. Uppsala: Institutionen för moderna språk, Uppsala universitet. (s. 124-130).

Vakhtin, N. B. 2001. Jazyki narodov Severa v XX veke. Očerki jazykovogo sdviga. Evropejskij universitet v Sankt-Peterburge.

Powered by Labrador CMS